Tankar och funderingar i ridsporten

Jag vet att jag är lite efter alla andra med att kommentera det här. Men varför blir alla så upprörda och klagar på minst lilla fel som personer som är bättre än dem själva gör? Varför är det så? Kan man inte glädjas åt andras framgång och tänka att allt sker av en anledning? 

Ridsporten är en DYR sport oavsett nivå, är du hobby ryttare eller os ryttare så spelar de ingen roll det är DYRT oavsett och det här har folk svårt att inse och erkänna. Varför är de så? Varför präglas man av vad andra har och gör? Varför måste man vara så svartsjuk på alla andra? 

Jag har ingen statistik eller vetenskaplig grund till det jag kommer säga nu med jag vet att ALLA oavsett vart man är i sin karriär nu har haft det tufft någon gång i livet, en tuff period där man varit tvungen att välja mellan olika saker, eller kanske fått kämpa med något eller bara helt enklet haft många motgångar, men alla vänder sig ur de här, för vissa tar de något dag för andra flera år och för vissa hela livet. 

Världen är inte rättvis och så kommer de alltid att vara, man kan inte jämnföra sig med vad alla andra har eller gör eller är. Man måste veta att jag är jag och han/hon är han/hon. 

Många av ryttarna i Ryttareliten verkar för blotta ögat ha det jätte bra och vissa tänker säkert "är du aldrig nöjd","när ska du sluta leva på din pappa & bror","visst, du var tvungen att sälja din bästa häst men du har andra hästar","nej du missar landslaget ett år, du har ju f*n hela livet framför dig". Men grejen är den, till alla er som tänker sådär, det är deras uppoffring här i livet. De har valt att leva sådär och det är ingen dans på rosor för dem varje dag även om de verkar väldigt bra just de man ser i serien, för de mesta vi får se där är hur mycket pengar allt kostar och hur bra de verkar vara, men det är långt ifrån sanningen. 

Jag tror på att man ska sikta mot stjärnorna om det är de man vill och är de verkligen de man vill så kommer man göra allt för att lyckas. Alla kanske inte behöver gå hela vägen, vissa nöjer sig med halvvägs och då är det dennes val, de ska ingen behöva kommentera eller påpeka att man inte är tillräckligt bra för att komma högre, för vem vet vad han/hon som står brevid dig har för mål? Det kanske bara är att ta sig runt en 90cm bana felfritt. Medan han/hon som precis kommit ut från en 1.40m bana med en rivning har för mål? Kanske har den personen kravlat runt med 4 fel på samma höjd i flera år och inte tar sig högre? 

De jag försöker säga är att döm inte utifrån vad du tror eller tolkar och våga vara glad för andras framgång. Alla har börjat sin resa någonstans och för vissa kanske resan tar slut medan för vissa går resan vidare. Men det här har inget med pengar att göra många gånger, det har med viljan av att lyckas, vill man så gör man ALLT för att lyckas! 

Av egna erfarenheter kan jag berätta om hur jag har haft de från att jag var liten tills där jag är nu. För mig har de aldrig varit enkelt och självklart att jag skulle få en häst, jag fick börja på ridskola som vem som helst med ridgrejer jag ärvde av vänner och släckt. Mina föräldrar viste inget om hästar och min mamma är också allergisk, de skjutsade mig en gång i veckan till stallet och hämtade mig sedan när lektionen var klar. Mina föräldrar har inte stått där och kollat på mig när jag ridit varje gång som många andras föräldrar och det har självklart varit lite jobbigt som liten för man vela ju visa vad duktig man var. Hur som så fortsatte jag utvecklas där på ridskolans 20-åriga ponnys tills jag tog saken i egna händer och hittade mig ett helt stall med shettisar som jag fick rida och köra. Så varje dag efter skolan i 1års tid åkte jag ut dit med buss och mockade, fixade och red/körde. Så såg mina dagar ut, jag gjorde allt för att mina föräldrar skulle se att jag klarade av det och för att bevisa för mig själv att jag kan bara jag vill det riktgt mycket! 

Efter 1års slit där så är vi nu inne i års 7, jag fick ha ridning på skoltid på en ny klubb i kommunen än den jag ridit på förr och där började min stora utveckling, jag lärde mig och blev bättre, men de var fortfarande bara 1 gång i veckan så man utvecklades inte fort men jag var aldrig feg för att testa på nya saker, jag tog gärna den där busigaste eller yngsta hästen för jag hade mål, jag vela se om jag klarade det! Och de gjorde jag inte till en början, men jag kämpade på och jag klarade det!  

Sommaren -07 fick jag åka på ridläger och lycklig som jag var och helt omedveten om att det var här jag skulle träffa min första blivande häst. Först fick jag en Cponny som jag tyckte var aldelses för tråkig. Men eftersom alla hade fått hästar så fanns de inte många kvar att välja på. Så jag fick ett halvt galet sto som dessutom var en storhäst, jag flög alltså av första lektionen, snacka om pinsamt, men upp igen och fortsatte, när veckan var slut och jag blev hämtad så minns jag att jag tjatade hela vägen hem att jag vela hyra henne ett år (man kunde göra de). Men det var för mycket pengar och med okunniga föräldrar så var det ett NEJ!  

Jag sommarjobbade för att tjäna pengar och kunna köpa nya ridstövlar och betala mitt ridläger åter därpå och samtidigt fortsatte jag att slita och försöka hitta medryttarhästar för att utvecklas mera på för ridskolan räckte inte. Men de var ingen som vela låta mig rida på deras hästar för jag var för liten... 

Sommaren -08 kom och jag åkte på ridläger igen och bad om att få samma häst som förra året. När ridläraren säger att hon inte går lektion för hon är mer vild än förra året så tänkte jag åka hem. Jag skulle ha den där vilda hästen, annars är de ju ingen utmaning. Sagt och gjort så fick jag henne och jag minns att jag fällde tårar efter första passet. Vad hade hänt? Från den dagen intalade jag mig att hon inte skulle behöva ha de så här något mer. 

Hela resan hem igen tjatade jag och tjatade men insåg ganska snabbt att jag kommer inte få någon häst. För de första var de för mycket pengar och jag hade både fotbollen och bandyn så tiden skulle inte räcka. Då bestämde jag mig för att nu är de allt eller inget, så jag gjorde mig en kostnads kalkyl, tog reda på allt man kunde behöva veta och även vad de skulle kosta att ta hästen på foder 1år. Jag slutade på fotbollen och bandyn trots att det var året som två klubbar "slogs" om vem som skulle ha mig och jag var gestriklans bästa 94:a målvakt. Jag offrade ALLT för att bevisa att jag verkligen vela ha en häst. 

Tillslut fick jag hyra henne, sanningen är den att jag inte ens behövde betala för att hyra henne mer än försäkring för ingen vela ha henne för hon var galen, tur för mig tänkte jag, för de ska jag ändra på, året som gick var ett år av mer svett å tårar än glädje och lycka. Hon åkte tillbaka som en fin häst och jag skulle då hyra henne året som kom efter sommaren igen. Jag tänkte, "hur mycket kan gå fel under 8 veckor på bete och ridläger" men de var mer än jag trodde.. Hon hade totalt gått 1 läger vecka. Så vi var tbx på 0 igen och denna gång sa jag att hon aldrig skulle lämna mig igen. Vi kom snabbt tillbaka men de var fortfarande jobbigt och tårarna rann och det skar i hjärtat. För mig var hon hela världen men för andra var hon bara en travhäst det var så de kallade henne för när hon blev stressad så ökade hon traven. Jag vet fortfarande inte vad hon var för ras. Men de spelar inte mig någon roll för hon var den jag vela ha, hon litade på mig och jag på henne, hon var min enda vänn. (Svårt att hålla tårarna inne när man skriver de här) 

Vi köpte lös henne våren -10 för 17.500:- och det tyckte mina föräldrar var mycket pengar men de gav mig den investeringen för att se mig lycklig. Det året sprack allt! Hon blev skadad och i 8 månader och x antal behandlingar och kämpande senare avlivades hon. Min bästa vän som jag offrat allt för! Vi fick ut 15.000kr på försäkringen och jag tänkte, japp då får jag skaffa en ny galen häst för det är de enda vi har råd med, men då dök en möjlighet upp, en möjlighet att få ha den där snygga hästen i stallet som jag bara kunde drömma om. Jag blev tillfrågad att ha han på foder i 1år. 

Utan den möjligheten hade jag inte varit där jag är idag med min drömm häst Gimli. Jag hade aldrig trott jag skulle få äga en sån fin häst. Men de gör jag idag. Och jag vet. Hade de inte varit för allt slit och kämpande som mina föräldrar såg och stöttade mig i så gott de kunde med vanlig inkomst så hade jag inte varit den jag är idag och jag hade haft de bra hur de än hade blivit för jag gör de bästa av varje situation. 

Så för mig har de inte varit någon dans på rosor eller en självklarhet för något. Jag har fått stått på egna ben och främst den Emilia som skriver det här idag. Allt handlar om valen vi gör i livet. När jag tog studenten i somras tackade jag nej till ett jobb som elev hos en hoppryttare i Skåne. Där hade jag utvecklas så mycket och fått rida så många fina hästar jag drömmer om. Men jag valde att tacka nej, och om de är ett val jag ångrar? Nej de är det inte för jag var inte redo för det just då. De kanske jag får ångra om några år när jag inser att de kanske hade varit bra att tacka ja där för att komma in i kretsarna och hästvärlden på en helt annan nivå än vart jag är nu. Men det valet stod i grund för att jag vill inte sikta mot stjärnorna. Jag vill inte bli någon Rolf Göran Bengtsson eller Malin Bayard. Jag vill bli Emilia Aramo, unghästutbildare, och ta massa fina unghästar och rida championat på dem. De är vad jag vill göra. Och just därför har jag fattat de beslut jag gjort i mitt liv och det är de jag drömmer om, för det här är mitt liv och min dröm! 

Detta är ett sådant inlägg som jag tycker är svårt att kommentera, just för att det är så bra skrivet. Det blir som om att jag tycker inlägget förtjänar en bättre kommentar än vad jag kan skriva när det är såhär bra. Att ridsporten är dyr och att vi alla har olika möjligheter, det hör man hela tiden. Ibland scrollar man nästan förbi inlägget och bara skumläser för det känns som om bara samma saker nämns. Men i detta inlägget läste jag verkligen varje ord. Så bra skrivet! Kloka ord och även om din historia med hästarna var jobbig på flera sätt, så var detta ett väldigt inspirerande inlägg för mig. Själv är jag just nu ridskoleryttare som drömmer om en egen häst men mina föräldrar är inte alls intresserade och vet inte alls mycket. Grymt inlägg!

Jag håller med dig i varenda punkt, ridsporten är dyr och hur gärna man vill få ned kostnaderna är det svårt. Ju högre upp man kommer desto mer pengar handlar det om att man måste lägga och våga satsa på. Detta är en svår sport, krävs mycket tålamod, planering och ett jäkla driv. Superbra inlägg! Tycker verkligen att sådana här texter är så intressanta och sprider så mycket inspiration!

Så fint skrivet Emilia. Jag fick tårar i ögonen. Du är bäst !
Älskar dig dotter min ❤️

Herregud vilket inlägg! Sitter här och snyftar. Men det är just det du har bevisat nu. Att vill man bara, så kan man. Alltså "Du kan allt du vill"
Hoppas din dröm blir sann och du får leva som du vill!
Kram på dig och ha en riktigt bra dag!